Så säg som det är,

för den här gången krävs det mer innan jag öppnar armarna.

2016 är slut och ett nytt år har trätt fram. Dags att se reflektera över det gångna året.

Trots, eller kanske också med min psykiska ohälsa och allt som hört till, är jag nöjd över 2016.

Mycket har hänt. Mycket tårar, många svek, många förluster och mycket smärta. 
Men också mycket kärlek! Två mysiga syskonbarn har tillkommit under året.

Jag har kommit närmare min familj och fördjupat vänskaper.

Insett vikten i "Jag älskar dig"

Tack min kära familj för att ni aldrig gett upp hoppet om mig.

Tack för att ni har kämpat för mig när inte jag orkat.

Tack för att ni tagit emot mig när jag fallit till botten.

Tack för att ni har hjälpt mig upp tillbaka.

Tack för alla uppmuntrande samtal.

Tack för att jag inte behövde säga något.

Tack för att jag fick och kunde berätta.

Tack för att ni finns där lika mycket varje gång.

Tack för att ni älskar mig.

Tack för att ni finns.

Jag älskar er!

Tack till sociala medier.

Tack för YouTube.

Tack för alla timmar jag spenderat på att "följa med" i nån annas liv.

Tack för en en-vägs vänskap, som inte krävt nånting från mig.

Tack Anty.

Tack Therése Lindgren.

Tack Detvarmindag, som avslutar varje video med "Kom ihåg att du är fantastisk, precis så som du är."

Tack Emilia för att du finns kvar.

Tack för att du kämpat för dig själv.

Tack för att du har blivit starkare i dig själv.

Tack för tiden du gett dig.

Tack för att du kommer fortsätta kämpa!

Vi sa, 

Vi ska ta över, vi ska ta över världen.

Vi ska bli stora, vi ska blir mäktiga.

Och vi ska göra jorden hel, 

Ja vi ska göra vattnet rent.

Och vi ska aldrig skada varandra mer.

Och vi ska slåss,

Ja vi ska slåss mot Goliat.

Så tro på mig, för jag vet att du är modigast.

2017

Vad kommer du bjuda på? - Ingen vet.

Mitt löfte till mig själv är att vara mer lyhörd. 

Kramar från mig.

Kom ihåg, du är aldrig ensam! 

"Ibland måste du göra det som är bäst för bara dig och ditt liv.

Inte det som är bäst för alla andra."

En av de svåraste utmaningarna som min kurator gav mig var "Ta hand om dig själv. Var snäll mot dig själv!" 

Till en början förstod jag inte riktigt vad hon menade, hur skulle jag vara snäll mot mig själv? 

Att vara snäll är att bland annat ge kroppen vad den behövder. Näring. Att inte svälta sig själv för att ja, jag vet inte varför jag gjorde det. Troligtvis för att jag tyckte att jag var ful och äcklig och inte behövde någon mat. Det gick till den gränsen att jag inte längre kände någon hunger alls. Så fort jag fick i mig lite mat blev jag illamående och kände hur det bara vände sig. 

Processen att börja äta igen var lång och svår. Det började med ett knäckebröd och trappades upp mer och mer tills jag nådde två lagade mål om dagen. Även om jag inte åt mycket så åt jag. Och det var första gången jag fick säga "Bra jobbat Emilia!" 

Idag kan jag ärligt säga att det inte blir riktigt två lagade mål om dagen, inte varje dag iallafall. Jag har fortfarande mycket att jobba på.

Ett annat sätt att vara snäll mot sig själv är att ge beröm efter varje aktivitet. När jag mådde som sämst orkade jag precis ingenting. Jag kunde förflytta mig från sängen till soffan, till toaletten och till köket för att hämta vatten. Ingen energi till att göra det som behövdes. Om jag hade tvättid en dag så gjorde jag ingenting annat, jag orkade liksom inte. Även om man hinner med ganska mycket mellan att maskinerna går så hamnade jag i soffan igen, helt slut.

När jag väl tvättat klart så var det bra. "Bra Emilia, du har tvättat idag." 

Istället för att fokusera på allt annat som jag borde ha gjort fick jag fokusera på det jag faktiskt gjort. Det var som sagt otroligt svårt. Mina höga krav på mig själv brottades jag med mycket, och brottas fortfarande med.

Jag träffade inte så många människor under denna period. Frågan kom ibland om att ses och hänga, men energin fanns ibland inte där. Hur skulle jag orka vara med någon annan om jag inte orkade med mig själv?

Det var endast de närmaste vännerna jag hade kontakt med. Dom ställde inga onödiga frågor och nöjde sig med svaren de fick. När vi umgicks krävdes det inte att vi skulle prata hela tiden. Utan jag fick själv välja vad jag ville berätta om.

Jag vill bara säga tack till er! Ni som orkade med mig, ni som lät mig vara mig själv utan att behöva spela eller sätta på masken. Jag älskar er till månen och tillbaka! 

Det tog ett tag innan jag vågade visa för min familj hur dåligt jag egentligen mådde.. Men till slut brast det.

I min Tankebok har jag skrivit:
"Skulle inte bli såhär. Skulle inte visa dom hur det egentligen är. Jag skulle ju va' duktig och "sköta mig" för deras skull. Hade känt det under dan' men jag pressa undan det. Sen kom jag på att jag glömt en sak hemma och allt rann över. Mörkret trängde sig på. ÅNGEST!! Hyperventilera och slog mig själv. Förlåt Allra käraste syster för att du fick se mig så. Tack för att du fanns där hela tiden."   

Det är viktigt att inte ställa höga krav på sig själv!

Det är viktigt att sätta sig själv först ibland!

Det är viktigt att berömma sig själv!

Det är okej att säga nej!

Att sätta sig själv först handlar inte om att vara egoistisk och strunta i andra. Det är en balansgång, självklart ska du, om du kan, hjälpa andra, men det får inte gå över styr, att du glömmer bort dig själv. 

Dina behov är lika viktiga som andras behov.

Idag kan jag säga: Bra Emilia! Jag har gått igenom mycket och tagit mig hit! Jag är inte klar än, men jag har kommit en otroligt bra bit på vägen!

Kramar från Mimmi

#aldrigensam

För mycket människor.

För mycket ljud.

För mycket frågor.

För lite utrymme.

För trångt.

För mycket kaos.

Jag kan inte minnas att jag kännt något liknande innan. Jag har alltid älskat att vara i folkmassor, prata, skratta och ta plats. Men när min psykiska ohälsa kom tillbaka efter gymnasietiden, började jag bli rädd. Rädd för att prata med folk, rädd för att säga något fel och rädd för deras frågor.

Att vara på ett ställe med massa människor kvävde mig. Jag kontrollerade ständigt alla utgångar och möjligheter att ta mig där ifrån snabbt.

Konserter som jag har älskat att gå på innan, tog otroligt mycket energi och jag kunde inte njuta av musiken på samma sätt som tidigare.

Jag utmanade mig själv mycket under den här perioden. Det var och är fortfarande svårt att säga om det var positivt eller negativt. Att åka iväg till Göteborg och gå på en av mina favoriters konsert, ensam, på en arena fylld med människor, är något jag idag tänker tillbaka på och ångrar lite. Hela konsert-feelingen förstördes av min rädsla. Jag var där fysiskt, men psykiskt tänkte jag på det värsta som kunde hända. Jag var rädd för att få ångest-attack och försvinna som jag tidigare hade gjort, vem skulle hjälpa mig då? Ingen där kände mig ju.

Det positvia var att jag åkte dit och var där hela konserten. Det negativa var att jag var helt slut efteråt, inte bara den dagen och dagen efter, utan det tog närmare en vecka att återhämta mig helt.

Det jag idag lider av är bland annat när det blir för mycket ljud. Hjärnan orkar inte solla bort det onödiga, utan allt kommer i samma höga nivå och skapar bara kaos. Att sen befinna sig i en folkmassa och inte sitta längst ut tillexempel skapar ännu mer kaos i hjärnan. Då kryper ångesten på och jag får svårt att andas och koncentrera mig. Att på allt detta också sätta på sig en mask och spela social sen, kan ni ju bara tänka er hur det känns inombords.

Att jag berättade för min familj och några av mina närmsta vänner om min psykiska ohälsa har hjälpt mig mycket. Första samtalet  var väldigt svårt. Man vet inte riktigt hur man ska formulera sig, speciellt inte när man själv inte kan förklara varför man mår som man mår eller ens hur man mår.

I mitt fall handlade det mycket om att sätta upp gränser, för sig själv och för dom som visste om situatioen.

Vad ville jag ha hjälp med? Vad ville jag inte ha hjälp med? 

Men det kändes bra att några viste om hur jag mådde, att jag inte behövde spela inför dom. Att dom också kunde läsa av situationer och förstå att ångesten var påväg.

Det är viktigt att prata!

Alla behöver inte veta allt. - Skriver hon som precis startat en blogg.

Att skriva ner precis vad man tänker, upplever och känner är otroligt bra. Det ger bland annat en klarare bild för en själv och man

får ur sig lite av skiten.

Jag har bland annat en "Glädjebok" och en "Kaosbok".

I "Glädjeboken" skriver jag ner minnen, tillfällen och allmänt bra saker som gör mig glad. Har även en sida där jag skrivit massa namn på dom näramste och som jag vet älskar mig. #aldrigensam

I den andra boken är det som sagt bara kaos. Bara massa ordbajsande. 

Båda böckerna är lika viktiga! Den ena för att hämta mer energi ifrån och den andra för att se hur långt man kommit hittills. 

Att berömma sig och själv är något av det svåraste som finns, men det är otroligt viktigt.

Jag är stolt över att jag tagit mig så här långt som jag har gjrot. Vägen har inte varit rak och smärtfri, men jag har gjort det!

Kom ihåg. Du är aldrig ensam.

Kram från Mimmi

Hon, en till synes alltid glad och positiv tjej.

Hon, som vuxit upp i en stor kärleksfull familj.

Hon, som alltid haft vänner runtom sig.

Hon, en glädjespridare.

Hon, "som ingen kunde tro må dåligt eller ha problem." (Uttalat av en vän)

Hon är jag. 

Allt ovanstående stämmer. Men det är inte hela sanningen. 

Jag kan inte säga exakt när och varför jag började må dåligt. Men minns att jag började träffa skolans kurator i 7an/8an, antagligen för "vanliga" tonårsproblem, bland annat för identitetskris. Mitt första självskadebeteende började då också. 

Det var något jag skämdes för och försökte dölja så bra som möjligt för omgivningen. Denna period var inget som varade länge.

Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Vet inte varför, men jag ville lyckas bra och göra mina föräldrar stolta. Några höga krav ställdes aldrig från deras sida, utan det enda dom ville var att jag skulle klara skolan. Fick jag godkänt i alla ämnen var det bra, då hade jag klarat det. 

Dom höga kraven på mig själv fortsatte även under gymnasiet. Jag började må dåligt igen. Det var mycket som cirkulerade i huvudet på mig, som jag då inte riktigt kunde sätta fingret på. Men det handlade bland annat om betyg, medverkande i musikal, dåvarande pojkvän, distansförhållande och stormsteg till studenten och ut i vuxenlivet.

Jag började skada mig själv igen. Det var ett sätt för mig att dämpa ångesten. 

Min mentor upptäckte detta och bokade tid till en psykolog. Jag gick på första träffen, sen sa jag "Aldrig mer!" Den så kallade psykologen var den mest okänsliga människa jag någonsin träffat och uttryckte sig så otroligt klantigt.

"Du har ingenting att må dåligt över, jag har det värre!" - Idiot! 

Jag försökte dölja allt igen. Satte på mig en mask och sa att allt var bra. 

Det var okej en lång tid. 

Livet rullade på med sommarjobb och jobb som timvikarie. Jag flyttade hemifrån och började om på en ny kula, i en ny stad, nytt jobb och nya vänner. Allt fungerande bra, även om jag fick kämpa väldigt mycket till en början. Jag fick till slut en egen lägenhet och en fast anställning. 

Men sen dök det upp igen, min psykiska ohälsa. Denna gång värre än tidigare. Allvarligare självskadebeteende. Som vanligt försökte jag dölja det och satte på mig masken. Jobbade och träffade vänner, men när jag kom hem omslöts jag av ångesten som jag pushat undan.

Efter ca 2 månader tog jag tag i det och ringde Vårdcentralen och sökte hjälp. Jag skulle få kallelse till en läkare som skulle avgöra om jag skulle få kontakt med kurator eller inte. Kallelsen kom aldrig. Jag ringde tillbaka efter 2 månader och frågade vad som var planerat. Men då fanns det inga anteckningar om mig överhuvudtaget! (Detta är anmält) 

Jag fick till slut träffa läkaren, som inte tog mig på allvar. Ringde själv till UMO och berättade situationen för dom. Och jag fick träffa en kurator efter mindre än en månad. Jag kan nu i efterhand ärligt säga att denna kurator räddade mig! Hon var den enda som tog mig på allvar, den enda som försökte förstå mig. Tack vare henne fick jag börja med medicingering samtidigt som jag fortsatte samtala med henne.

Mitt självskadebeteende fortsatte under hela denna tid, och blev så allvarligt att jag ville avsluta allt. Men på något sätt lyckades jag övertala mig själv, rädda mig själv.

Jag har träffat många nötter inom vården, som jag inte förstår får jobba med det dom gör.

"Du ska tänka dig för, det är inte snyggt med ärr på unga flickor." 

Samtalen med UMO's kurator forstsatte och allmänpsykiatrin blev inkoplad. Blev sjukskriven under 2 månader. 

Idag tar jag stämmningshöjande och har kontakt med läkare på allmänpsykiatrin.

Idag mår jag bra. Jag har självklart dåliga dagar, som alla andra, men rent generellt mår jag bra.

Lycka är ett pussel, och jakten går ut på att finna pusselbitarna.

Jag har hittat ett par bitar som gjort att jag inte längre är en olycklig person som ibland mår bra,

utan en lycklig person som ibland inte mår så bra.

Förstår du skillnaden? - Therese Lindgren

Varför skriver jag allt det här?

Jo, för att ingen ska behöva gå igenom det jag gjort. Att gå igenom något som är vanligare än vad man tror. Att gå igenom psykist ohälsa, som är ett tabubelagt ämne. Det är inte tabu! I dessa perioder, som vi alla går igenom mer eller mindre, behöver man någon där. Någon som lyssnar.

Du är aldrig ensam!

Jag hoppas att det kommer hjälpa nån att komma fram och våga be om hjälp.

Jag kommer i varje inlägg dela med mig av erfarenheter, tankar och lite råd som hjälpte mig.

Kram från Mimmi

#aldrigensam