Hon, en till synes alltid glad och positiv tjej.

Hon, som vuxit upp i en stor kärleksfull familj.

Hon, som alltid haft vänner runtom sig.

Hon, en glädjespridare.

Hon, "som ingen kunde tro må dåligt eller ha problem." (Uttalat av en vän)

Hon är jag. 

Allt ovanstående stämmer. Men det är inte hela sanningen. 

Jag kan inte säga exakt när och varför jag började må dåligt. Men minns att jag började träffa skolans kurator i 7an/8an, antagligen för "vanliga" tonårsproblem, bland annat för identitetskris. Mitt första självskadebeteende började då också. 

Det var något jag skämdes för och försökte dölja så bra som möjligt för omgivningen. Denna period var inget som varade länge.

Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Vet inte varför, men jag ville lyckas bra och göra mina föräldrar stolta. Några höga krav ställdes aldrig från deras sida, utan det enda dom ville var att jag skulle klara skolan. Fick jag godkänt i alla ämnen var det bra, då hade jag klarat det. 

Dom höga kraven på mig själv fortsatte även under gymnasiet. Jag började må dåligt igen. Det var mycket som cirkulerade i huvudet på mig, som jag då inte riktigt kunde sätta fingret på. Men det handlade bland annat om betyg, medverkande i musikal, dåvarande pojkvän, distansförhållande och stormsteg till studenten och ut i vuxenlivet.

Jag började skada mig själv igen. Det var ett sätt för mig att dämpa ångesten. 

Min mentor upptäckte detta och bokade tid till en psykolog. Jag gick på första träffen, sen sa jag "Aldrig mer!" Den så kallade psykologen var den mest okänsliga människa jag någonsin träffat och uttryckte sig så otroligt klantigt.

"Du har ingenting att må dåligt över, jag har det värre!" - Idiot! 

Jag försökte dölja allt igen. Satte på mig en mask och sa att allt var bra. 

Det var okej en lång tid. 

Livet rullade på med sommarjobb och jobb som timvikarie. Jag flyttade hemifrån och började om på en ny kula, i en ny stad, nytt jobb och nya vänner. Allt fungerande bra, även om jag fick kämpa väldigt mycket till en början. Jag fick till slut en egen lägenhet och en fast anställning. 

Men sen dök det upp igen, min psykiska ohälsa. Denna gång värre än tidigare. Allvarligare självskadebeteende. Som vanligt försökte jag dölja det och satte på mig masken. Jobbade och träffade vänner, men när jag kom hem omslöts jag av ångesten som jag pushat undan.

Efter ca 2 månader tog jag tag i det och ringde Vårdcentralen och sökte hjälp. Jag skulle få kallelse till en läkare som skulle avgöra om jag skulle få kontakt med kurator eller inte. Kallelsen kom aldrig. Jag ringde tillbaka efter 2 månader och frågade vad som var planerat. Men då fanns det inga anteckningar om mig överhuvudtaget! (Detta är anmält) 

Jag fick till slut träffa läkaren, som inte tog mig på allvar. Ringde själv till UMO och berättade situationen för dom. Och jag fick träffa en kurator efter mindre än en månad. Jag kan nu i efterhand ärligt säga att denna kurator räddade mig! Hon var den enda som tog mig på allvar, den enda som försökte förstå mig. Tack vare henne fick jag börja med medicingering samtidigt som jag fortsatte samtala med henne.

Mitt självskadebeteende fortsatte under hela denna tid, och blev så allvarligt att jag ville avsluta allt. Men på något sätt lyckades jag övertala mig själv, rädda mig själv.

Jag har träffat många nötter inom vården, som jag inte förstår får jobba med det dom gör.

"Du ska tänka dig för, det är inte snyggt med ärr på unga flickor." 

Samtalen med UMO's kurator forstsatte och allmänpsykiatrin blev inkoplad. Blev sjukskriven under 2 månader. 

Idag tar jag stämmningshöjande och har kontakt med läkare på allmänpsykiatrin.

Idag mår jag bra. Jag har självklart dåliga dagar, som alla andra, men rent generellt mår jag bra.

Lycka är ett pussel, och jakten går ut på att finna pusselbitarna.

Jag har hittat ett par bitar som gjort att jag inte längre är en olycklig person som ibland mår bra,

utan en lycklig person som ibland inte mår så bra.

Förstår du skillnaden? - Therese Lindgren

Varför skriver jag allt det här?

Jo, för att ingen ska behöva gå igenom det jag gjort. Att gå igenom något som är vanligare än vad man tror. Att gå igenom psykist ohälsa, som är ett tabubelagt ämne. Det är inte tabu! I dessa perioder, som vi alla går igenom mer eller mindre, behöver man någon där. Någon som lyssnar.

Du är aldrig ensam!

Jag hoppas att det kommer hjälpa nån att komma fram och våga be om hjälp.

Jag kommer i varje inlägg dela med mig av erfarenheter, tankar och lite råd som hjälpte mig.

Kram från Mimmi

#aldrigensam

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så säg som det är, för den här gången krävs det mer innan jag öppnar armarna.   2016 är slut och ett nytt år har trätt fram. Dags att se reflektera över det gångna året. Trots, eller kanske också med min psykiska ohälsa och allt som hört til...

"Ibland måste du göra det som är bäst för bara dig och ditt liv. Inte det som är bäst för alla andra."   En av de svåraste utmaningarna som min kurator gav mig var "Ta hand om dig själv. Var snäll mot dig själv!"  Till en början förstod jag i...

För mycket människor. För mycket ljud. För mycket frågor. För lite utrymme. För trångt. För mycket kaos.   Jag kan inte minnas att jag kännt något liknande innan. Jag har alltid älskat att vara i folkmassor, prata, skratta och ta plats....